Min pappa sa alltid att jag skulle bli en bergsklättrare som liten. Jag älskade att hoppa upp på stora stenar och klippor och jag ville aldrig gå snällt bredvid.
Idag lyckades jag med att ta en promenad på 8.14 km. Den där .14 är viktig ;)
Jag tog mig till Norrmalm och började med att gå upp för Billingens branta grusbacke. Jag ville vända 100 gånger om då jag mådde illa till slut av värmen och lite vätskebrist. Men jag vill se utsikten. Och vem är jag om jag inte kan gå hela vägen och avsluta något. Väl på toppen, illamående, helt svettig och lyrisk över att jag klarade det. Klarar jag detta klarar jag allting. Mina berg i livet har varit stora, men jag ska ta mig över de allihopa.
Träffade senare min vän för en fika och prat. Det är tråkigt hur många som lever i det förgångna. Varför skulle jag tro någonting när jag vet någonting. Det måste svida för dig att jag gått vidare och du är kvar och stampar på samma ställe. Jag är lycklig så låt mig vara det utan att snacka massa goja om mig. När du kommer har jag gått och kommit tillbaka 1000 gånger om. Det är allt synd om dig min vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar